klippkonst

Det där ontet.
Det har liksom.. konstigt nog inte nåt fram till mig ännu.
Ska det ens komma?
Jag har alltid vara en sån som inte kan slappna av.
Aldrig någonsin har jag kunnat slappna av och bara kunnat vara.
Min kropp är så jävla trött på att bara släpas med mina tankar hela tiden.
Om jag fick välja så skulle jag falla ihop och inte resa mig mer, på några dagar eller så.
Men nej, min kropp tillåter mig inte att göra det hjärnan vill.
Inte vad hjärtat vill heller för den delen.

Ska man tvingas att lämna någon på grund av att framtiden är så jävla bångstyrig.
Den där jävla framtiden.
Den förbaskade jävla framtiden.
Vad hände med att ta dagen som den kommer, va?
Alla försöker vara  så förbaskat perfekta.
"Jag hatar att planera.. Jag planerar aldrig, jag tar dagen som den kommer".

Nä, det gör ni inte era jävla lögnare. Ni är precis likadana allihop.
Du, jag, ni, och dom där borta.